Bekvämlighet

Posted in Uncategorized on mars 24, 2015 by humlebo

Vi hör ibland gillande över muslimernas ”Inshallah” och att allt som sker är Guds vilja. Vi kan lugna oss och känna oss lite bekväma. Allt är i Guds hand.

Laestadius är starkt emot detta. Hör bara i inledningen till första Ens Ropandes Röst:

”Hvarje menniska omfattar gerna den tron att det är Gud, som styr och bestämmer hennes öden; denna tro är i sjelfva verket Christelig, såvida den troende sjelf är en Christen. Han står då verkeligen under Guds andas ledning.

Men om man vill tillämpa denna sats på en ogudaktig menniska, som i all sin tid stått under den onde andens ledning, så blir satsen falsk. De flesta fattiga hafva den tron, att det är Gud, som rår för deras fattigdom; de kunna omöjligen föreställa sig, att det är djefvulen, som gjort dem fattiga. Men man behöfver icke gå längre än till den dagliga erfarenheten, för att bevisa alt de flesta menniskor blifvit fattige genom sitt ogudaktiga lefverne; de hafva icke användt sina kropps och själs krafter rätt: de flesta hafva blifvit fattiga genom dryckenskap, otukt, lättja, högfärd, äregirighet, dumdristighet, o.s.v. Den orene andan har fått regera i deras hjertan; han har förblin-
dat deras förstånd, så alt de icke kunnat inrätta sitt lefverne så, att de skulle kunna förvärfva sig sitt dagliga bröd…

Emellertid hafva de fattiga fått dentron att det är Gud, som rår för deras fattigdom. De säga vanligen: ”Gud har icke gjort alla menskor rika”. Genom dessa ord uppenbara de sin inre öfvertygelse; deras tro är: att Gud styr alla menniskors öden så, att den ena menniskan måste blifva rik och den andra menniskan fattig. De kunna omöjligen föreställa sig, att det är djefvulen, som styr de ogudaktigas Öden så, att den girige blir rik och drinkaren blir fattig.

Genom detta Exempel borde det påståendet, att djefvulen, uti andeligt afseende, regerar verlden, blifva rimligt; men det låter så otroligt uti den naturliga menniskans öron, att mången endast genom denna, det naturliga förnuftet, stötande sats blir rasande; ty den naturliga menniskan vill så gerna tillegna sig den nåden, att vara ställd under Guds försyn. Hon vill så gerna
hafva qvar den tron, att det är Gud,som styr hennes öden…

Om dessa fattiga hade ifrån ungdomen låtit leda sig af Guds anda, om de blifvit omvända ifrån sitt onda väsende, så skulle de hafva lefvat helt annorlunda. Drinkaren skulle hafva blifvit nykter; den unga flickan skulle icke hafva låtit förleda sig till hordoms synden; tjenaren skulle icke hafva lagt ut sin förtjenst på grannlåt; den arbetsföre skulle hafva tjenat för måttlig
lön; hordoms lustar skulle icke hafva drifvit de medellösa att gifta sig på ingenting; o.s.v. Detta förhållande är så klart, att hvar och en med sunt förnuft försedd, kan begripa, att det är synden eller djefvulen, d.v.s. de passioner av hvilka den naturliga människan är beherskad, som förorsakar fattigdom och elände….och genom denna ”döda tro” undandrager hon sig det moraliska ansvaret; hon vill icke taga på sig skulden till sin olycka, Om hon till följe av djefvulens ingifvelser eller eggad af sina nedriga passioner super, horar, latas, förstör sin
helsa, sin egendom o.s.v. så måste Skaparen taga på sig ansvaret; det är Han som rår för alltsammans. Och den som icke kan skylla på Skaparen, som t.ex. rationalisterna, så skyller han på regeringen: den dåliga regeringen rår för fattigdomen i landet; men djefvulen, synden, lasten, som alstrar fattigdomen,
han går fri. Ingen vill skylla på djefvulen eller på sin egen förderfvade natur, eller på sina egna inneboende nedriga passioner.”

Detta förefaller mig vara hälsokost. Stärkande, renande, som vårvinden krign Torne Träsk.

 

Annonser

Sann ånger och nöd

Posted in Uncategorized on september 7, 2013 by humlebo

Predikan för 15 Söndagen efter Trefaldighet är nyttig för alla som vill vara glättiga i tron. De är många liberala kristna som gärna hoppar över ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig?” eller förklarar undan lite nätt.

Laestadius tar istället fram det. Han utgår från psalmen 34:18

”När de rättfärdiga ropar, då hör Herren och hjälper dem ut ur all deras nöd”.

Herren hjälper de rättfärdiga ur den andliga nöden när de ropar till Honom. Hjälper Han då inte alla som ropar? Laestadius kvalificerar. De ogudaktiga känner inte den andliga nöden eftersom de befinner sig i syndadvalan. I denna dvala kan de gå till kyrkan och vara fin kristen, eller om de är sekulära kan de bekymra sig om allt möjligt i samhället men slipper all nöd och förtvivlan.

Denna predikan är en diskurs över andlig dvala. Därför passar den så bra i vår tid. Den som sover i andlig död känner inte den förtvivlan som David klagar över. De känner inte djävulens frestelser och anfäktelser. Själafienden anfäktar inte sina trogna med obehagliga tankar, ord och gärningar. Varför onödigtvis skrämma bort sina bästa vänner? frågar Laestadius.

Den som har sann ånger måste ibland, ja kanske ofta, ropa till Herren och klaga: Min Gud varför överger du mig åt denna synd? När David var i samvetskval måste han klaga: ”Ur djupet ropar jag till dig, Herre” liksom en syndaångrande Oscar Wilde gjorde när han skrev sin ”De profundis” efter att ha levt liberalt och lättsamt många år och piffat upp tillvaron med stjärtpojkars glädje. Den heliga Birgitta försökte uppamma samma förtvivlan och ånger hos kung Magnus, när hon var rådgivare åt kungaparet.

Hur ropar nu den sekulära humanisten när han kommer i någon nöd? Han ropar vanligen efter djävulen, säger Laestadius. Han ber sin gud med svordomar, tysta eller utropade så att alla hör. Eller den finare hedningen säger: Vilket oflyt ! Vilken flopp ! Hur mycket suger det här då? Men det är samma utrop. Aldrig har sekularisten och ateisten haft någon andlig rikedom så att hon eller han kunde frukta för andlig fattigdom och död. Dessutom faller den otrogne aldrig i riktig äkta förtvivlan utan skyller alltid på någon omständighet. Bästen vännen djävulen ombesörjer nog att den ogudaktige inte ska börja grubbla och tvivla på sin salighet, säger Laestadius i denna predikans första betraktelse.

Efter en ingående skildring av Marta och Maria avslutar han den första betraktelsen med följande välkända ord: ”Men den sorglösa hopen kan aldrig komma i någon själanöd, och därför behöver den aldrig ropa efter hjälp, ty denna världens gud hjälper dem nog utan rop i deras byxångest och brännvinstörst.”

Kapitelindelning á la Laestadius

Posted in Uncategorized on januari 22, 2012 by humlebo

 

Laestadius är minst 100 före sin tid i sitt tänkande. Hans kritik av rationalismen inom teologin och filosofin/psykologin är mycket framsynt. Illusionen om det rationella jaget, den rationella själen, blev alltmer uppenbar under 1930-talet och senare under hela efterkrigstiden. Ibland kallas detta hermeneutikens kamp mot metafysikens absoluta anspråk på sanning och rationalitet, en kamp i vilken kristna teologer tyvärr ofta väljer metafysiken och därmed det som Laestadius kallar högmod och självets rättfärdigande av sig själv och sitt förnuft. Det närmaste vi kommer Laestadius i vår tid är Jaqcues Lacan inom psykologin och Gianni Vattimo inom kristen teologi. Att avslöja den falska auktoriteten i en fiktiv rationalitet och påvisa Guds direkta ingripande i organliv och i livsprincipen i varje foster, är teman som vi finner hos Laestadius. Teman som är högaktuella i vår tid.

Det kan vara en god sammanfattning av hans radikala tänkande att enbart begrunda en indelning i kapitel som Laestadius skickar i ett brev till Peter Wieselgren i maj 1857. Han skriver (jag har lätt moderniserat språket och stavningen):

”Högt vördade broder! Jag har ett psykologiskt arbete för händer, varpå jag arbetat i 12 år. Men jag vet inte var jag kan finna en förläggare för detta arbete. Måhända kunde M.H. Ge mig en anvisning på en sådan om jag visar innehållet av verket.

A. Läkare och filosofers olika åsikter i psykologin.

B. Läkarens fysiologiska grunder för psykologin.

C. De filosofiska grundsatserna i psykologin.

D. Läkarens psykologiska åsikter.

E. Obildade nationers omdöme om själen.

F. De filosofiska grundsatserna i psykologin är falska.

G. Teologernas blandade åsikter är föga konsekventa.

H. Filosofernas och läkarnas psykologiska åsikter jämförda med varandra i praktiskt hänseende.

I. Enligt det allmänna folkomdömet är själen detsamma som livet. Grunderna för detta omdöme granskas. Här visas att livet inte är substans. Om själen är detsamma som livet, saknar även själen substantialitet.

K. Den gemensamma livsprincipen.

L. Filosofernas förnuftssjäl är en illusion. Här visas att de filosofiska hypoteserna om förnuftssjälens tillkomst, är obevisliga; samt att livsprincipen är det enda som kan bevisas, emedan det är ett axiom att det finns en livsprincip i fostret. Denna livsprincip är den egentliga själen.

M. Livets tillkomst.

N. Förnuftssjälens tillkomst. Genom indirekta bevis kullkastas filosofernas lära om själen och dess identitet med livsprincipen bevisas. Organiskt liv och nervliv antas (psyke och pneuma) såsom bestämda livsformer, inte såsom två substanser.

O. Själsorgan antas enligt läkarnas experiment. Filosofen förnekar detta och påstår att förnuftssjälen verkar utan organ. Organlivets och nervlivets förhållande till livsprincipen är en bild av treenigheten.

P. Människans medvetande. Ett dubbelt medvetande antas: det objektiva och subjektiva som har sin grund i organen. Genom själens egen verksamhet uppkomna tre medvetanden, det abstrakta, konkreta och universella – svarande mot det abstrakta, konkreta och universella livet.

Q. Objektiva och subjektiva själsförmögenheter. Deras förhållande till varandra.

R. Passionernas inbördes förhållanden.

S. Passionernas strid.

T. Temperament.

U. Passionerna har sin grund i det organiska livet. Passionernas objektiva grund.

W. De objektiva själsförmögenheternas inbördes förhållanden. Här antas förståndet beroende av viljan.

X. Viljans frihet.

Y. Positiv frihet, antas endast i nervlivets sfär.

Z. Viljans negativa frihet. Viljan kan endast hindra passionens utbrott till handling, men inte tillintetgöra själva passionen. Människan har således ”liber arbitrium” i nervlivets sfär, inte i organlivets.

Å. Viljans aktiva frihet, avsky för det onda.

Ä. Viljans passiva frihet. Viljan förhåller sig ”pure passive” i omvändelsen.

Ö. Viljans ursprungliga frihet: (indifferentism och determinism).

A.A. Hur förståndet modererar passionerna.

BB. Förståndet kan inte reslutera (?) känslorna.

CC. Trons grunder. (kunna förändras)

E.E. Förståndets tankegrunder.

FF. Om förnuft och uppenbarelse.

G.G. Vad är förnuftet?

H.H. Förnuft, förstånd, vilja, samvete, närmare begränsade.

I.I. Förnuftet betraktat som sinne.

K.K. Hur skall menniskan komma till förnuftets rätta bruk?

L.L. Vad är samvete?

M.M. Det moraliska elementets uppenbarelse i människans förmögenheter.

N.N. Det moraliska elementet i hjertat.

O.O. Det moraliska elementet i samvetet.

P.P. Det moraliska elementet i viljan.

Q.Q. Det moraliska elementet i förnuftet.

R.R. Det moraliska elementet i förståndet.

S.S. Synden eller 7 djeflar (huvudpassioner).

U.U. Egoismen.

V.V. Ambitionen.

W.W. Egennyttan.

X.X. Vrede, hat.

Y.Y. Avunden. Svartsjukan.

Z.Z. Hordomsdjävulen.

Å.Å. Lögnen.

Ä.Ä. Passionernas verkan på hjärtat.

Ö.Ö. Passionernas verkan på samvetet.

A.A.A. Passionernas verkan på viljan.

B.B.B. Passionernas verkan på förståndet, förnuftet och den (fria?) objektiva viljan.

C.C.C. Den döda tron o.s.v.

Kautokeinoupproret

Posted in Uncategorized on mars 1, 2010 by humlebo

En sameflicka ger mig filmen Kautokeinoupproret och redan efter kort stund av filmen står det så klart: det handlar inte bara om en lokal historia. Det handlar om civilisation. Ett naturligt levnadssätt korrumperas av civilisation och det religiösa språket om djävulen fungerar alldeles utmärkt. Så ser djävulen ut när han kommer i i form av svensk eller norsk civilisation.

Och så ser det djävulska ut närhelst en aggressiv och ägande civilisation utbreder sig på jorden. Under flera miljoner år har människor levt ett enkelt och rikt nomadiserande liv. Under relativt kort tid har en form av dominant agrar civlisation tvingat fram ett tänkesätt som vare sig samer eller frihetsälskande människor inte trivs med. Vi vantrivs i en kultur som skapas av detta tänkesätt.

I filmen Kautokeino-upproret står spriten i centrum. Men förutom spriten – som fortfarande självklart är i centrum i denna typ av kultur – handlar det om konsumtionen, ägandet, producerandet, kontrollerandet av ekonomin, finansiella konstruktioner som gör rika rikare och fattiga fattigare. Det är ett paket. Laestadius talar om paketet, inte bara om spriten. Lars Levi Laestadius är inte aposteln som torrlade Norrbotten, han är en profet som talar om civilisationer som fungerar djävulskt.

Kristendomen enligt Laestadius fungerar som ett uppror, inte bara mot krögare utan mot ett tänkesätt hur vi ska leva och förstå vår värld. Likaså kan vi säga att det var på Jesu tid. Laestadius är på dett sättet den främsta svenska rösten för ett liv i levande ande – och då får det kristna evangeliet äntligen grepp i jorden. Kristendomen blir i hans händer som en flygande örn över fjällen och de skogiga dalarna.

Så dock inte den gängse kyrkokristendomen. Biskoparna och prästerna var inte ”överdrivna”. De levde i sämja med brukspatroner och krögare. I filmen får vi veta att prästen i Kautokeino bor hos krögaren när han är på besök. Samhället är en konstruktion av makt, sådan att de kyrkliga är toleranta mot epikureiska nöjen och inte tänker pressa religionen på folket. Petrus Laestadius skriver i sin dagbok:

”Också får man i Lappmarken ofta predika för mindre talrik församling än denna var ty minst 100 personer voro i bönehuset församlade Om folkets religiositet och hemseder kunde jag just icke göra mig det bästa begrepp när jag såg synagogans föreståndare värden i huset der bön hölls genast efter slutad gudstjenst sätta fram på bordet 2 å 3 kannbouteiller fulla med brännvin På mig gjorde denna frappanta omvexling ett vidrigt intryck och jag kom ihog Jesu ord Mitt hus är ett bönehus men J hafven gjort det till en röfvarekula Men att få delade mina känslor det kunde jag sluta deraf att alla med fröjd annammade detta lefvande vattnet Hela församlingen blef undfägnad och några jemnte mig qvarbjudna till middag Alla voro väl beskänkta inan man åtskiljdes Men att under detta tillstånd intet tal i religiösa ämnen uppstod det vet jag ej om jag skall räkna för ett godt eller elakt tecken Säkert är att dessa Epikureer läto sina gudar vara i fred uti deras dimmiga aflägsenhet från menniskors boningar.”

Herren sargar oss

Posted in Uncategorized on april 13, 2008 by humlebo

laestadius2.jpeg

Det är modernt att tro på en Gud som rättar sig efter människan: en snäll Gud som inte bevakar eller vaktar på oss, som framför allt inte i någon mening straffar eller plågar oss.

Laestadius visar oss på en annan Herre. En kristen människa, säger han, vet att Gud sargar oss och tuktar oss. När det händer har vi ingenting annat att göra än gå till Gud och älska Honom. Var annars skulle vi gå med vår klagan? En kristen har ingen annanstans att gå.

Allt det onda som sker i den bibliska historien och i vår egen historia är tuktan. Att förstå tuktan är ingenting för hedningen, vare sig förr eller i vår egen tid. Tuktan kan bara vara vidskeplig och gammalmodig ondska. Men Gud tuktar oss hela tiden, säger Laestadius. Varje krig du hör om, varje etnisk rensning du ser äga rum i världen, varje orättvisa i ditt eget land, din egen kommun, varje övervåld eller orättvisa du utsätts för, är Herrens tuktan.

Världen är den piska Herren använder för att få oss förstå. Alla sagor om att ta sitt öde i egen hand och skipa rättvisa i världen är falska. Det är på ledningsnivå som alla händelser sätts i verket. Alla sagor om att du skapar dig ditt eget liv och är din egen lyckas smed, är falska. Du får allt från Gud, varje dag förflyter på det sättet. Herren sargar oss och helar oss, säger Hosea 6:1. Han slår oss och han förbinder oss.

Men är nu inte detta en pessimistisk syn? Herren har tuktat oss med krig och farsoter i många tusen år och vi tycks inte lära oss särskilt mycket. Laestadius är medveten om det. En oxe flyr framför piskan hellre än en människa, säger han. (Predikan 4:e söndagen efter påsk 1859) Hur många sekel till behöver vi på oss för att förstå? På många kontinenter pågår krig idag. Vissa former av grov brottslighet ökar. När ska vi lära oss?

Laestadius svarar: ”Om de kristna tog vara på denna nådiga tuktan och vände sig om till Herren samt av allt hjärta anförtrodde både kropp och själ i Herrens vård, så skulle inte så svåra frestelser och fruktan för jordisk nöd komma över dem.”

Hedningar kan naturligtvis inte lita på Herren, det onda som sker är bara ont och hemskt, ett stumt elände, så att säga. På dödsbädden upplever hedningen ofta det yttersta beviset på denna meningslösa smärta som livet i stort sett varit, med några ljusa minnen som undantag. Laestadius säger: ”De som kämpar med otro kan inte för sitt liv förstå att Gud med yttre tuktan drar dem till sig och vill slita deras hjärtan lösa från världen.”

Vi vill ju alla tas upp i Faderns famn. Det kan också ske om vi kysser Herrens ris och tackar för god tuktan.

Byta tillstånd

Posted in Uncategorized on april 7, 2008 by humlebo

laestadius2.jpeg

Människor lever enligt Laestadius först och främst i olika tillstånd. Är jag låst i det naturliga världstillståndet fattar jag helt enkelt inte att jag behöver en andlig frälsare för att rädda min själ från helvetet. Då är det inte så lätt att intressera sig för religion eller för att läsa Bibeln.

Naturligtvis kan vi vara ledsna för att vi befinner oss i ett sådant tillstånd. Men de flesta av världens barn är sorglösa och beklagar sig inte. De har istället roligt åt de kristna och ler åt tanken på att behöva en frälsare. Möjligen kan de tänka sig att en god Gud givit dem så mycket och så tackar de denna Gud för alla gåvor de fått. Det är den liberala religionen.

Lärjungarna var faktiskt i detta världsliga tillstånd när de bekände att Jesus var Guds Son och världens Frälsare, men inte i andlig utan i världslig mening. De väntade varje dag att Jesus snart skulle bli kung, att de genom honom skulle bli ämbetsmän, landshövdingar och frustar, att de genom denne Frälsare skulle vinna ära, gods och ägodelar, att de skulle får vara glada och njuta av goda dagar under denna konungs regering.

Samma falska tro har många troende inom många kyrkor. Genom att ”höra till kyrkan” och gå flitigt i mässan eller liturgin försäkrar de sig om något gott i denna värld och är dessutom säkra på något ännu godare i nästa. De flesta människor är helt enkelt i detta naturliga tillstånd. Det utmärkande är att de inte förstår sig sakna sann ånger. Därmed uppfattar de inte att de saknar rätt tro.

Sann ånger är något obehagligt. Många betraktar det som en sjukligt tillstånd. Tron ska göra en glad och trevlig, inte fylla en med ånger. Det är den döda tron som talar. Tusentals ungdomar får av sin ungdomspräst höra att tron är positiv och upplyftande. I många kyrkor utlovas en glad och fördomsfri tro. Att tala om det absoluta behovet av en sann syndaånger hör till det förflutna.

Laestadius kallar detta den döda tron. Den tron är ytterst levande i världen, vår Fiende har ingenting emot att den förkunnas i kyrkorna. När biskopar och präster försöker göra sin positiva och uppbyggande tro hörd i världen, trivs världens prins för nu frågas inte det inte efter den smärtosamme Frälsaren.

Det är inte så att död tro är en slarvig tro, eller en mindre allvarlig tro. Nej, det är ett annat tillstånd än den saliggörande trons tillstånd. Det är det naturliga tillståndet, världens tillstånd. Varför kan inte alla de som framlever sina dagar i detta tillstånd också få ha sin religion, sin kristendom? Därför att det är ett bedrägeri. Därför att vi går mot förstörelse på det sättet.

Att byta tillstånd betyder att vi väcks. Jag märker detta på att jag väcks till sorg. Varför nu sorg igen? När jag väcks inser jag att jag bedragit mig själv. Jag har använt Jesus och Bibeln som innehåll i ett världsligt skeende som syftat till min egen lycka på jorden. Jag har skapat en fin Gud som ska ge mig makt eller njutning under jordelivet. Det hela har maskerats som kultur och andligt intresse. Men jag har haft en jordisk verksamhet för mig och sysslat med fåfänga.

Logiken i detta naturliga tillstånd visar sig i avskyn för all ”tung” religion, för ”religiösa grubblerier” och för ”fundamentalism” i alla dess arter. När jag är fast i världen vill jag inte uppleva otrevliga ting och all tung religion är otrevlig.

Att lämna det naturliga tillståndet för saliggörande tro är inte lätt. I det nyväckta tillståndet grips jag istället av så stor otro att jag inte vill tro att Frälsaren lever. Många väckta människor, säger Laestadius, har så bedrövligt tvivel att de nästan inte alls tro att någon Gud eller Frälsare finns. Nog trodde den väckta ibland på Gud, när det gick bra i världen. Hon prisade Gud för den vackra jorden och sin egen hälsa och framgång. Hon var framgångsteolog och prisade Jesus tillsammans med andra fåfänga troende.

I det väckta tillståndet kommer istället sorgen när jag ser mina synder och mitt liv börjar svida i samvetet. Jag tror inte gärna att en Frälsare finns i detta tillstånd. Om det finns en Frälsare så gäller det inte mig själv. Många väckta är så otroende att de inte kan föreställa sig Frälsaren hjälpa just dem själva – det förefaller omöjligt att tänka sig.

Att vara väckt är alltså inte att vara benådad. Den döda tron bekymrar sig varken om det ena eller det andra. Ingen särskild väckelse behövs och mår man bra så är väl man benådad nog, tänker man. Men vi har tre olika tillstånd här, enligt Laestadius: naturlig, väckt och benådad. Att går från naturlig och världslig till väckt innebär sorg och otro, man ser sitt elände och man har ingen Frälsare ur det.

Den döda trons försvarare kommer givetvis och tröstar: inte ska du lägga din synd så tungt på dig själv, ge den till Gud så bär han den! Men den väckte vet att synden är för stor för att kunna vänta sig räddning. Därmed är tron levande mitt i otron. Egenrättfärdigheten är fortfarande så stor i den väckte att han försöker med dygd och bättring. Han intensifierar sitt böneliv eller späker sig under fastan. Det vore bättre att först bli ängel och sen komma till Frälsaren. Den egenrättfärdige blygs att komma till Jesus sådan han eller hon är.

Den andliga nakenheten

Posted in Uncategorized on april 5, 2008 by humlebo

laestadius2.jpeg

På ett oefterlikneligt sätt beskriver Laestadius hur världens människor – vi – fungerar. Vi försöker göra våra dygder till salighetsgrund. Det fungerar inte. Vi försöker göra vår rikedom och hälsa till salighetsgrund. Det fungerar inte. Vi försöker göra vår misär och vår fattigdom till salighetsgrund. Det fungerar inte.

Tredje söndagen efter påsk predikar Laestadius så här:

”För den som vill bli kristen skall denna andliga sorg (Joh. 16:20) vändas i glädje då en botfärdig själv börjar tro att hans synder är förlåtna. Men de sorglösa blir aldrig gripna av denna sorg som behagar Gud. Om Gud någon gång lägger på dem en jordisk sorg, såsom han gjorde med Israels barn, gör de dock ingen bättring. Ty en jordisk sorg och jordisk motgång dämpar endast litet människans naturliga högmod.”

Vad gör människor med sina sorger och olyckor? De vänder sig i regel inte till Jesus Kristus. Bara att erkänna. Högmodet, för att använda Laestadi term, består och blir ibland ännu starkare. Den som gått igenom mycket anser sig ha starka skäl att fortsätta i sitt sekulära liv. En man jag mötte i Stockholm för många år sen hatade allt andligt och kristet eftersom Gud gett hans son en tumör i hjärnan och dödat honom.

Fattigdomen vi ser i världen leder inte till den andliga nakenhet Laestadius talar om som den enda vettiga salighetsgrunden. Här är vår tid ännu tydligare exempel än det svenska 1800-talet. Vi erkänner den orättvisa som syns i fattigdomen. Samtidigt använder vi samma insikt för att befästa den andliga stolheten. Vi närmar oss inte den rätta sorgen, som Laestadius talar om, utan blir mer karska i världslighet istället.

Dygd och egen bättring är ännu en falsk grund som Fienden levererar under maskerad fromhet och religiositet. Jag tänker osökt på alla zen-centra världen över. Precisa etiska regler och en våldsam satsning på egen produktion av andlighet. Tänk så skönt att sprida Laestadius visdom där! Denna text kunde stå över ingången till dojon som gällande dharma:

”Vi vet nämligen att Fienden inte vill unna att en enda själ blir frälst genom Frälsarens nåd. Men genom dygd och egen bättring skulle han nog låta dem försöka, likaså genom död tro. Ty Fienden vet väl att varken dygden eller den egna bättringen eller den döda tron skadar honom då de botfärdiga själarna ändå inte får samvetsfrid hur de än skulle med egen bättring och dygd undvika samvetets anklagelser och gnagande. Men nåden som blir given åt de botfärdiga utan förtjänst, nåden som dödar samvetskvalen, nåden som rinner från det slaktade Lammets sår, vållar fienden ett synnerligen stort sår då han därigenom förlorar alla troende själar och lämnas själv att tjuta utanför fårahuset.”

Sorg efter Guds sinne är alltså ingenting vi förvärvar eller tillgodogör oss. Enligt Laestadius går det istället via visshet om syndens rätta natur. Först då ropar vi, först då klappar vi på himlens port. Allt hemskt som händer oss dessförinnan leder endast till att vårt högmod därigenom blir något nedslaget.