Predikan 2:a söndagen i Fastan 1849

laestadius2.jpeg

Evangelium: Matt. 15: 21 – 28.

Med ledning av vårt heliga evange-
lium skall vi denna stund betrakta, hur
valparna äter smulor. För det första, hur
valparna sitter under bordet och vaktar
efter smulor. För det andra, hur valparna
gnäller då de inte får dessa smulor så
snart som de vill. För det tredje, hur
valparna slåss om en smula. För det
fjärde, hur valparna saknar den som
matat dem, då han går bort.

Må den nådige Herren Jesus ge sin
nåd, så att alla nådevalpar må vara nöjda
med de smulor som har fallit från hans
bord och att de inte må slåss med varandra.

1. Hur valparna sitter under bordet
och vaktar efter smulor. Fräcka hundar, i
synnerhet Jatunis stora blodhundar som
är vana att stjäla och läppja människo-
blod, har inget tålamod att vänta tills
smulorna faller ned från bordet, utan
hoppar genast på bordet och nappar åt sig
en hel smörklimp och slukar hastigt upp
den. Och passa dig för att gå och ta bort
smöret ur hundens rumpa, om han hunnit
svälja det. Sådana Jatunis blodhundar
som har läppjat spad ur den kittel, som
den onde har kokat människokött i, och
somliga kringströvande hundar som äter
möss och flytande djävlaträck, har inte
tålamod att vänta efter smulorna utan stjäl
maten direkt ur människornas händer.

Och om föräldern inte är hos sina barn,
rövar dessa fräcka hundar maten ur
barnens händer. Därför sade Frälsaren till
den kananeiska kvinnan: ”Det är inte
tillbörligt att ta brödet ifrån barnen och
kasta det för hundarna.”

Barnens mat är nåden som Gud har
lovat åt Israels botfärdiga barn och Abra-
hams andliga säd. Men somliga världs
herrar som älskar sina hundar mer än sina
barn, ger smörgåsar åt hundarna men
låter barnen svälta. Föräldralösa barn är
nog i en ömkansvärd belägenhet, vilka
inte har någon som skulle ge dem mat,
när de skriker av hunger. Men mest
ömkansvärda är dock de barn, som har en
så sträng förmyndare, att han älskar mer
hundar än barn och har ett så hårt hjärta,
att han ger smörgåsar åt hundarna men
fiskben åt barnen.

Ve, ve er, ni olyckliga,
föräldralösa barn, om ni måste få en så
hård förmyndare, att han förskingrar er
egendom och ger hundarna smörgåsar,
socker och sirap, men fiskben åt er.

Men låt oss ännu betrakta, hur valparna
sitter under bordet och vaktar på smulor.
Fast Frälsaren sade till den kananeiska
kvinnan: ”Det är inte tillbörligt att ta
brödet ifrån barnen och kasta det åt
hundarna,” hade dock denna hedniska
kvinna så mycket förstånd, att hon insåg
att det var ett hårt ord till henne. Och
hade hennes tro varit svagare, skulle hon
säkert ha slutat be, då hon liknades vid en
hund. Men hennes tro var så stark, att hon
inte upphörde att be, fast Frälsaren kalla-
de henne med öknamnet hund. Hon er-
kände sig vara en hund. Hon kände i sitt
hjärta, att hon inte var bättre än en hund i
förhållande till dem som hade fått barna-
rätt. Då en botfärdig själ har stor ödmjuk-
het och så stor ovärdighet, att hon inte
anser sig vara bättre än en hund i jäm-
förelse med Guds barn, då har en sådan
botfärdig själ blivit en nådevalp, som
sitter under bordet och vaktar och väntar,
att någon liten bit eller nådesmula skall
falla ned från bordet. Även om det bara
var den minsta smula, nog tar valpen den.
Inte är en hungrig valp så kräsen som de
stora, feta och glupska hundar som nap-
par smörklimpen från bordet och slukar
nåden som ulvar, fast de inte är hungriga.

2. Nu bör vi lyssna till, hur nåde-
valparna gnäller. Då de är riktigt hungriga
och känner i nosen den goda lukten av den
välsmakande maten på Herrens bord, blir
nådevalparna otåliga och börjar gnälla.
Och detta gnällande betyder, att de är
mycket hungriga och längtar ivrigt efter
mat. Till en början har de tålamod en liten
stund och ligger stilla under bordet, men
till slut blir de otåliga och börjar gnälla av
stor hunger. När nu nådevalparna gnäller,
säger Herren först: ”Tig och vänta tills
barnen har ätit. Det är otillbörligt att ta
maten ifrån barnen och kasta den åt
valparna.” Men nådevalparna gnäller lik-
väl och tigger och slickar sin Herres
händer och lägger huvudet på sin Herres
knä, och om de kunde tala, skulle de
säkert säga: ”Valparna äter av de smulor
som faller ned från Herrens bord.”

Anledningen till, att Herren inte ger så
mycket mat åt nådevalparna, är den, att
de hundar som äter alltför mycket, blir
lata att skälla och duger därför inte till
fårhundar. Nog skulle alla nådevalpar äta
så mycket som ryms i buken, om de fick
det, men gammal erfarenhet visar, att
hundar som lever i överflöd och blir väl
uppfödda, inte är så flitiga att skälla som
de som får svälta lite. Och hundar som
lever av att stjäla nåd skäller inte alls,
inte heller följer de herden till skogen,
utan spejar endast efter sådana ställen,
där de skulle få tillfälle att stjäla. Och de
av ulven dödade kropparna slukar tjuv-
hundarna glupskt’. De biter dessutom
levande lamm i skogen, vilka har blivit
efter hjorden eller sjunkit i myren, eller
på annat sätt felat, eller blivit lemmalytta.

Nog skall nådevalparna få äta smulor
som faller ned från Herrens bord, om de
är tåliga och väntar tills barnen har fått
sin del, ty Frälsaren säger: ”Det är otill-
börligt att ta bröd ifrån barnen och kasta
det åt valparna.” Och alla hedningar,
som ännu inte fått Guds barnarätt, är
valpar, och åt dessa valpar ges smulor,
om de blott kände sig som valpar. Men
somliga är fräcka valpar, som inte alls
nöjer sig med smulor, utan hoppar upp på
bordet och vill själva äta barnens mat.

Till sådana fräcka hundar säger hus-
fadern: ”Vet hut och vänta tills ni får, ty
det är inte tillbörligt att ta barnens bröd
och kasta det åt valparna.” Och härmed
förstås i detta ställe nåden som Gud lovat
åt botfärdiga och troende själar, som är
Abrahams och Israels barn efter löftet,
men valparna är hedningar, som inte har
stor kunskap om kristendomen, men de
har liksom den kananeiska kvinnan stor
ovärdighetskänsla, och de ropar ständigt
efter Frälsaren. De har även en stark tro,
tillit och förvissning därom, att Frälsaren
inte kan låta bli att hjälpa dem, när de är i
nöd, av hur låg och hednisk härkomst de
än må vara, och som känner sig så
ovärdiga, att de inte är bättre än hundar i
förhållande till Israels barn. Denna hed-
niska kvinna hade blott genom ryktet
börjat tro på Frälsaren, ty hon hade inte
ringaste kunskap i Bibeln utan endast vad
hon hört av sina grannar, Israels barn.

Denna kvinna utgör för oss ett exempel
på, att hedningarna ofta har en starkare
tro än de skriftlärda, som litar på sin
kunskap i huvudet, fast hjärtat är oför-
ändrat och oberört.

3. Vi skall nu betrakta, hur nåde-
valparna slåss om smulorna. Dessvärre
händer det ofta, att valparna börjar slåss
om en smula, som husfadern kastar åt
dem. Att slåss är alls inte lämpligt, ty de
valpar som är ivriga att slåss mister ofta
den biten eller smulan, varom kampen
uppstod. De skadar sig inte blott där-
igenom, att husfadern med ris måste aga
valparna, som så slåss sinsemellan och
samtidigt trampar barnen och stöter
omkull matkärl, utan även så, att Jatunis
blodhundar då får tillfälle att röva och
stjäla den matbit som husfadern hade gett
åt valparna. Om nådevalparna inte hade
avund och högmod, var envar nöjd med
den matbit husfadern gav honom. Men
avunden verkar så mycket, att nåde-
valparna börjar slåss, och då vinner
Jatunis blodhundar. Jatunis blodhundar
säger så: ”Nog slår man oss med käppen
för slagsmålets skull, men de där nåde-
valparna slåss ju också sinsemellan, fast
de är så små.” Ve er, ni nådevalpar om ni
inte kan låta bli att bråka och slåss. Då ni
inte har någon som håller styr på er,
överfaller Jatunis blodhundar er, sliter er
i stycken och rövar de smulor ni fick från
Herrens bord. Visst har ni sett, hur en
valp ger sig, då en stor blodhund’ anfaller
honom. Men om alla valparna enigt
skulle anfalla en stor blodhund, så kunde
de kanske rädda sitt liv. Men om de
börjar slåss sinsemellan, blandar sig
Jatunis blodhundar i slagsmålet, och som
hundarnas sed är, kastar sig alla över den
som ligger under, vare sig den är skyldig
eller inte. En biter den vid huvudet och
en annan vid svansen. Därför säger jag er
på förhand, ni nådevalpar: Om ni inte är
sams, kommer Jatunis blodhundar och
gör slut på er. Kom alltid ihåg, vad
Frälsaren sade till sina lärjungar innan
han lämnade dem: ”Ett nytt bud ger jag
er, att ni skall älska varandra!”

4. Vi skall till slut betrakta, hur
nådevalparna saknar den som har matat
dem. Men denna sak är så känslig, att det
inte är lätt att nämna den. Att valparna
saknar den som matat dem, ser man där-
av, att de sitter på backen, väntar och ser
dit deras försörjare gick, och saknar och
sörjer med gripande röst. Men säkert hör
den himmelske Fadern deras röst och
mättar deras själar, när de blir hungriga.

Vem annan än den himmelske Herren
Jesus som hör alla fattigas, eländigas och
betrycktas suckar, har hittills uppehållit
deras själar? Vart annorstädes kan väl de
värnlösa barnen ta sin tillflykt än till den
himmelske Fadern, som är Fader över
alla som kallas med Faderns namn i him-
len och på jorden. Ingalunda är det jag
som har bespisat eller underhållit dem,
utan han, som försörjer korpungarna och
ger svalorna och mesarna deras föda.

Till en början gnäller nådevalparna
då de saknar den som har matat dem, men
till slut går de i en vrå, lägger huvudena
över varandra och gnäller där. Jag hoppas
dock, att den himmelske Förbarmaren’°
som gav den kananeiska kvinnan några
nådesmulor, förbarmar sig även över des-
sa nådevalpar och ger dem någon bit, och
att stor hunger må tvinga dem att även
själva börja leta efter någon föda.

Och då nu tiden nalkas, att vi måste
skiljas, och jag måste gå dit Husfadern
bestämt, nämligen för att skälla på andra
tjuvar, så nödgas jag lämna dessa nåde-
valpar i Faderns beskydd i den förtröstan,
att han inte låter dem svälta ihjäl. Om han
ger mat åt korpungarna då de ropar till
honom, skall han säkert ge mat även åt
mesarna, svalungarna och nådevalparna,
då de skriker av hunger.

Farväl då, i Husfaderns beskydd, alla
nådevalpar! Farväl, alla mesar och sval-
ungar! Må den nåderike Herren Jesus
bevara er för hökens klor och föda er med
mygg! Farväl, ni Jesu lamm som över-
herden har ryckt från den glupande
ulvens tänder. Må Herren Jesus leda er
till det bästa betet och föda er med bästa
åkerhö, då vintern kommer! Farväl ni
små sädeskorn, som ännu växer i Herrens
åker! Må sädens Herre ge gott och
tjänligt väder, att ni må bli mättade med
föda innan frosten kommer, att ni må bli
den skönaste säd och det vackraste vete-
korn, som skördemännen samlar i sin
lada! Må sädens Herre bevara denna lilla
åkerlapp för snöfall, hagel och oväder, så
att frosten inte må skada dessa ömtåliga
sädeskorn innan skördetiden kommer.

Farväl, ni nyfödda barn, som den him-
melske Föräldern har fött med stor
smärta och blodsutgjutelse! Farväl, ni
nyfödda barn, som ligger och gråter på
denna världens kalla golv! Må Föräldern
lyfta upp er från denna världens kalla
golv, tvätta er rena med livets vatten,
svepa er i rena linnekläder och trycka er
mot sitt bröst, lägga bröstet i munnen på
de gråtande barnen, att de må sluta gråta
och att de skulle med glädje se på den
som fött dem.

Farväl, alla vintermesar och sommar-
svalor! Må den himmelske Föräldern som
ger korpungarna mat i behaglig tid, då de
ropar till honom, ge er mjölk, smör och
honung, när ni blir hungriga. Må han
beskydda och bevara alla små mesar för
hökens klor. Farväl, ni snösparvar och
näktergalar”, som för den ensamme vand-
raren har sjungit och kvittrat i det dyr-
bara” trädet. Må Gud ge sin nåd, att jag
måtte få höra snösparvar och näktergalar
kvittra inför Gud och Lammet i himmel-
riket, och sjunga den nya psalmen i livets
träd.

Be även för mig, som är som en ensam
fågel på grenen, att den nåderike Herren
Jesus måtte ge mig kraft och mod att ropa
till alla vilsegående vandrare att de skulle
vända tillbaka till livets väg, till alla be-
drövade och betryckta att de skulle stiga
från sorgens dal upp till Sions berg, till
alla fattiga och eländiga att de måtte gå
och tigga mat innan de dör av hunger, till
alla hungrande och törstande att de måtte
gå till vatten, och till alla nödställda att de
må ropa med så hög röst, att den hörs ända
till himlen. Och om jag hade så hög röst,
att jag kunde skrämma alla ulvar och lejon
så att de inte skulle våga komma in i
hjorden, så skulle jag ropa så att alla berg
och klippor och höga fjäll skulle svara:
”Amen!” Tack och lov och pris vare Gud
och Lammet som sitter på tronen. Amen!
Halleluja! Och må bergen och klipporna
svara: ”Amen, halleluja!” Måtte den
nåderike Herren Jesus ge sin nåd, att vi må
återse varandra och där i evighet sjunga:

Amen, Halleluja!

Annonser

Ett svar to “Predikan 2:a söndagen i Fastan 1849”

  1. Det var en gripande predikan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: