Arkiv för april, 2008

Herren sargar oss

Posted in Uncategorized on april 13, 2008 by humlebo

laestadius2.jpeg

Det är modernt att tro på en Gud som rättar sig efter människan: en snäll Gud som inte bevakar eller vaktar på oss, som framför allt inte i någon mening straffar eller plågar oss.

Laestadius visar oss på en annan Herre. En kristen människa, säger han, vet att Gud sargar oss och tuktar oss. När det händer har vi ingenting annat att göra än gå till Gud och älska Honom. Var annars skulle vi gå med vår klagan? En kristen har ingen annanstans att gå.

Allt det onda som sker i den bibliska historien och i vår egen historia är tuktan. Att förstå tuktan är ingenting för hedningen, vare sig förr eller i vår egen tid. Tuktan kan bara vara vidskeplig och gammalmodig ondska. Men Gud tuktar oss hela tiden, säger Laestadius. Varje krig du hör om, varje etnisk rensning du ser äga rum i världen, varje orättvisa i ditt eget land, din egen kommun, varje övervåld eller orättvisa du utsätts för, är Herrens tuktan.

Världen är den piska Herren använder för att få oss förstå. Alla sagor om att ta sitt öde i egen hand och skipa rättvisa i världen är falska. Det är på ledningsnivå som alla händelser sätts i verket. Alla sagor om att du skapar dig ditt eget liv och är din egen lyckas smed, är falska. Du får allt från Gud, varje dag förflyter på det sättet. Herren sargar oss och helar oss, säger Hosea 6:1. Han slår oss och han förbinder oss.

Men är nu inte detta en pessimistisk syn? Herren har tuktat oss med krig och farsoter i många tusen år och vi tycks inte lära oss särskilt mycket. Laestadius är medveten om det. En oxe flyr framför piskan hellre än en människa, säger han. (Predikan 4:e söndagen efter påsk 1859) Hur många sekel till behöver vi på oss för att förstå? På många kontinenter pågår krig idag. Vissa former av grov brottslighet ökar. När ska vi lära oss?

Laestadius svarar: ”Om de kristna tog vara på denna nådiga tuktan och vände sig om till Herren samt av allt hjärta anförtrodde både kropp och själ i Herrens vård, så skulle inte så svåra frestelser och fruktan för jordisk nöd komma över dem.”

Hedningar kan naturligtvis inte lita på Herren, det onda som sker är bara ont och hemskt, ett stumt elände, så att säga. På dödsbädden upplever hedningen ofta det yttersta beviset på denna meningslösa smärta som livet i stort sett varit, med några ljusa minnen som undantag. Laestadius säger: ”De som kämpar med otro kan inte för sitt liv förstå att Gud med yttre tuktan drar dem till sig och vill slita deras hjärtan lösa från världen.”

Vi vill ju alla tas upp i Faderns famn. Det kan också ske om vi kysser Herrens ris och tackar för god tuktan.

Annonser

Byta tillstånd

Posted in Uncategorized on april 7, 2008 by humlebo

laestadius2.jpeg

Människor lever enligt Laestadius först och främst i olika tillstånd. Är jag låst i det naturliga världstillståndet fattar jag helt enkelt inte att jag behöver en andlig frälsare för att rädda min själ från helvetet. Då är det inte så lätt att intressera sig för religion eller för att läsa Bibeln.

Naturligtvis kan vi vara ledsna för att vi befinner oss i ett sådant tillstånd. Men de flesta av världens barn är sorglösa och beklagar sig inte. De har istället roligt åt de kristna och ler åt tanken på att behöva en frälsare. Möjligen kan de tänka sig att en god Gud givit dem så mycket och så tackar de denna Gud för alla gåvor de fått. Det är den liberala religionen.

Lärjungarna var faktiskt i detta världsliga tillstånd när de bekände att Jesus var Guds Son och världens Frälsare, men inte i andlig utan i världslig mening. De väntade varje dag att Jesus snart skulle bli kung, att de genom honom skulle bli ämbetsmän, landshövdingar och frustar, att de genom denne Frälsare skulle vinna ära, gods och ägodelar, att de skulle får vara glada och njuta av goda dagar under denna konungs regering.

Samma falska tro har många troende inom många kyrkor. Genom att ”höra till kyrkan” och gå flitigt i mässan eller liturgin försäkrar de sig om något gott i denna värld och är dessutom säkra på något ännu godare i nästa. De flesta människor är helt enkelt i detta naturliga tillstånd. Det utmärkande är att de inte förstår sig sakna sann ånger. Därmed uppfattar de inte att de saknar rätt tro.

Sann ånger är något obehagligt. Många betraktar det som en sjukligt tillstånd. Tron ska göra en glad och trevlig, inte fylla en med ånger. Det är den döda tron som talar. Tusentals ungdomar får av sin ungdomspräst höra att tron är positiv och upplyftande. I många kyrkor utlovas en glad och fördomsfri tro. Att tala om det absoluta behovet av en sann syndaånger hör till det förflutna.

Laestadius kallar detta den döda tron. Den tron är ytterst levande i världen, vår Fiende har ingenting emot att den förkunnas i kyrkorna. När biskopar och präster försöker göra sin positiva och uppbyggande tro hörd i världen, trivs världens prins för nu frågas inte det inte efter den smärtosamme Frälsaren.

Det är inte så att död tro är en slarvig tro, eller en mindre allvarlig tro. Nej, det är ett annat tillstånd än den saliggörande trons tillstånd. Det är det naturliga tillståndet, världens tillstånd. Varför kan inte alla de som framlever sina dagar i detta tillstånd också få ha sin religion, sin kristendom? Därför att det är ett bedrägeri. Därför att vi går mot förstörelse på det sättet.

Att byta tillstånd betyder att vi väcks. Jag märker detta på att jag väcks till sorg. Varför nu sorg igen? När jag väcks inser jag att jag bedragit mig själv. Jag har använt Jesus och Bibeln som innehåll i ett världsligt skeende som syftat till min egen lycka på jorden. Jag har skapat en fin Gud som ska ge mig makt eller njutning under jordelivet. Det hela har maskerats som kultur och andligt intresse. Men jag har haft en jordisk verksamhet för mig och sysslat med fåfänga.

Logiken i detta naturliga tillstånd visar sig i avskyn för all ”tung” religion, för ”religiösa grubblerier” och för ”fundamentalism” i alla dess arter. När jag är fast i världen vill jag inte uppleva otrevliga ting och all tung religion är otrevlig.

Att lämna det naturliga tillståndet för saliggörande tro är inte lätt. I det nyväckta tillståndet grips jag istället av så stor otro att jag inte vill tro att Frälsaren lever. Många väckta människor, säger Laestadius, har så bedrövligt tvivel att de nästan inte alls tro att någon Gud eller Frälsare finns. Nog trodde den väckta ibland på Gud, när det gick bra i världen. Hon prisade Gud för den vackra jorden och sin egen hälsa och framgång. Hon var framgångsteolog och prisade Jesus tillsammans med andra fåfänga troende.

I det väckta tillståndet kommer istället sorgen när jag ser mina synder och mitt liv börjar svida i samvetet. Jag tror inte gärna att en Frälsare finns i detta tillstånd. Om det finns en Frälsare så gäller det inte mig själv. Många väckta är så otroende att de inte kan föreställa sig Frälsaren hjälpa just dem själva – det förefaller omöjligt att tänka sig.

Att vara väckt är alltså inte att vara benådad. Den döda tron bekymrar sig varken om det ena eller det andra. Ingen särskild väckelse behövs och mår man bra så är väl man benådad nog, tänker man. Men vi har tre olika tillstånd här, enligt Laestadius: naturlig, väckt och benådad. Att går från naturlig och världslig till väckt innebär sorg och otro, man ser sitt elände och man har ingen Frälsare ur det.

Den döda trons försvarare kommer givetvis och tröstar: inte ska du lägga din synd så tungt på dig själv, ge den till Gud så bär han den! Men den väckte vet att synden är för stor för att kunna vänta sig räddning. Därmed är tron levande mitt i otron. Egenrättfärdigheten är fortfarande så stor i den väckte att han försöker med dygd och bättring. Han intensifierar sitt böneliv eller späker sig under fastan. Det vore bättre att först bli ängel och sen komma till Frälsaren. Den egenrättfärdige blygs att komma till Jesus sådan han eller hon är.

Den andliga nakenheten

Posted in Uncategorized on april 5, 2008 by humlebo

laestadius2.jpeg

På ett oefterlikneligt sätt beskriver Laestadius hur världens människor – vi – fungerar. Vi försöker göra våra dygder till salighetsgrund. Det fungerar inte. Vi försöker göra vår rikedom och hälsa till salighetsgrund. Det fungerar inte. Vi försöker göra vår misär och vår fattigdom till salighetsgrund. Det fungerar inte.

Tredje söndagen efter påsk predikar Laestadius så här:

”För den som vill bli kristen skall denna andliga sorg (Joh. 16:20) vändas i glädje då en botfärdig själv börjar tro att hans synder är förlåtna. Men de sorglösa blir aldrig gripna av denna sorg som behagar Gud. Om Gud någon gång lägger på dem en jordisk sorg, såsom han gjorde med Israels barn, gör de dock ingen bättring. Ty en jordisk sorg och jordisk motgång dämpar endast litet människans naturliga högmod.”

Vad gör människor med sina sorger och olyckor? De vänder sig i regel inte till Jesus Kristus. Bara att erkänna. Högmodet, för att använda Laestadi term, består och blir ibland ännu starkare. Den som gått igenom mycket anser sig ha starka skäl att fortsätta i sitt sekulära liv. En man jag mötte i Stockholm för många år sen hatade allt andligt och kristet eftersom Gud gett hans son en tumör i hjärnan och dödat honom.

Fattigdomen vi ser i världen leder inte till den andliga nakenhet Laestadius talar om som den enda vettiga salighetsgrunden. Här är vår tid ännu tydligare exempel än det svenska 1800-talet. Vi erkänner den orättvisa som syns i fattigdomen. Samtidigt använder vi samma insikt för att befästa den andliga stolheten. Vi närmar oss inte den rätta sorgen, som Laestadius talar om, utan blir mer karska i världslighet istället.

Dygd och egen bättring är ännu en falsk grund som Fienden levererar under maskerad fromhet och religiositet. Jag tänker osökt på alla zen-centra världen över. Precisa etiska regler och en våldsam satsning på egen produktion av andlighet. Tänk så skönt att sprida Laestadius visdom där! Denna text kunde stå över ingången till dojon som gällande dharma:

”Vi vet nämligen att Fienden inte vill unna att en enda själ blir frälst genom Frälsarens nåd. Men genom dygd och egen bättring skulle han nog låta dem försöka, likaså genom död tro. Ty Fienden vet väl att varken dygden eller den egna bättringen eller den döda tron skadar honom då de botfärdiga själarna ändå inte får samvetsfrid hur de än skulle med egen bättring och dygd undvika samvetets anklagelser och gnagande. Men nåden som blir given åt de botfärdiga utan förtjänst, nåden som dödar samvetskvalen, nåden som rinner från det slaktade Lammets sår, vållar fienden ett synnerligen stort sår då han därigenom förlorar alla troende själar och lämnas själv att tjuta utanför fårahuset.”

Sorg efter Guds sinne är alltså ingenting vi förvärvar eller tillgodogör oss. Enligt Laestadius går det istället via visshet om syndens rätta natur. Först då ropar vi, först då klappar vi på himlens port. Allt hemskt som händer oss dessförinnan leder endast till att vårt högmod därigenom blir något nedslaget.