Den andliga nakenheten

laestadius2.jpeg

På ett oefterlikneligt sätt beskriver Laestadius hur världens människor – vi – fungerar. Vi försöker göra våra dygder till salighetsgrund. Det fungerar inte. Vi försöker göra vår rikedom och hälsa till salighetsgrund. Det fungerar inte. Vi försöker göra vår misär och vår fattigdom till salighetsgrund. Det fungerar inte.

Tredje söndagen efter påsk predikar Laestadius så här:

”För den som vill bli kristen skall denna andliga sorg (Joh. 16:20) vändas i glädje då en botfärdig själv börjar tro att hans synder är förlåtna. Men de sorglösa blir aldrig gripna av denna sorg som behagar Gud. Om Gud någon gång lägger på dem en jordisk sorg, såsom han gjorde med Israels barn, gör de dock ingen bättring. Ty en jordisk sorg och jordisk motgång dämpar endast litet människans naturliga högmod.”

Vad gör människor med sina sorger och olyckor? De vänder sig i regel inte till Jesus Kristus. Bara att erkänna. Högmodet, för att använda Laestadi term, består och blir ibland ännu starkare. Den som gått igenom mycket anser sig ha starka skäl att fortsätta i sitt sekulära liv. En man jag mötte i Stockholm för många år sen hatade allt andligt och kristet eftersom Gud gett hans son en tumör i hjärnan och dödat honom.

Fattigdomen vi ser i världen leder inte till den andliga nakenhet Laestadius talar om som den enda vettiga salighetsgrunden. Här är vår tid ännu tydligare exempel än det svenska 1800-talet. Vi erkänner den orättvisa som syns i fattigdomen. Samtidigt använder vi samma insikt för att befästa den andliga stolheten. Vi närmar oss inte den rätta sorgen, som Laestadius talar om, utan blir mer karska i världslighet istället.

Dygd och egen bättring är ännu en falsk grund som Fienden levererar under maskerad fromhet och religiositet. Jag tänker osökt på alla zen-centra världen över. Precisa etiska regler och en våldsam satsning på egen produktion av andlighet. Tänk så skönt att sprida Laestadius visdom där! Denna text kunde stå över ingången till dojon som gällande dharma:

”Vi vet nämligen att Fienden inte vill unna att en enda själ blir frälst genom Frälsarens nåd. Men genom dygd och egen bättring skulle han nog låta dem försöka, likaså genom död tro. Ty Fienden vet väl att varken dygden eller den egna bättringen eller den döda tron skadar honom då de botfärdiga själarna ändå inte får samvetsfrid hur de än skulle med egen bättring och dygd undvika samvetets anklagelser och gnagande. Men nåden som blir given åt de botfärdiga utan förtjänst, nåden som dödar samvetskvalen, nåden som rinner från det slaktade Lammets sår, vållar fienden ett synnerligen stort sår då han därigenom förlorar alla troende själar och lämnas själv att tjuta utanför fårahuset.”

Sorg efter Guds sinne är alltså ingenting vi förvärvar eller tillgodogör oss. Enligt Laestadius går det istället via visshet om syndens rätta natur. Först då ropar vi, först då klappar vi på himlens port. Allt hemskt som händer oss dessförinnan leder endast till att vårt högmod därigenom blir något nedslaget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: