Byta tillstånd

laestadius2.jpeg

Människor lever enligt Laestadius först och främst i olika tillstånd. Är jag låst i det naturliga världstillståndet fattar jag helt enkelt inte att jag behöver en andlig frälsare för att rädda min själ från helvetet. Då är det inte så lätt att intressera sig för religion eller för att läsa Bibeln.

Naturligtvis kan vi vara ledsna för att vi befinner oss i ett sådant tillstånd. Men de flesta av världens barn är sorglösa och beklagar sig inte. De har istället roligt åt de kristna och ler åt tanken på att behöva en frälsare. Möjligen kan de tänka sig att en god Gud givit dem så mycket och så tackar de denna Gud för alla gåvor de fått. Det är den liberala religionen.

Lärjungarna var faktiskt i detta världsliga tillstånd när de bekände att Jesus var Guds Son och världens Frälsare, men inte i andlig utan i världslig mening. De väntade varje dag att Jesus snart skulle bli kung, att de genom honom skulle bli ämbetsmän, landshövdingar och frustar, att de genom denne Frälsare skulle vinna ära, gods och ägodelar, att de skulle får vara glada och njuta av goda dagar under denna konungs regering.

Samma falska tro har många troende inom många kyrkor. Genom att ”höra till kyrkan” och gå flitigt i mässan eller liturgin försäkrar de sig om något gott i denna värld och är dessutom säkra på något ännu godare i nästa. De flesta människor är helt enkelt i detta naturliga tillstånd. Det utmärkande är att de inte förstår sig sakna sann ånger. Därmed uppfattar de inte att de saknar rätt tro.

Sann ånger är något obehagligt. Många betraktar det som en sjukligt tillstånd. Tron ska göra en glad och trevlig, inte fylla en med ånger. Det är den döda tron som talar. Tusentals ungdomar får av sin ungdomspräst höra att tron är positiv och upplyftande. I många kyrkor utlovas en glad och fördomsfri tro. Att tala om det absoluta behovet av en sann syndaånger hör till det förflutna.

Laestadius kallar detta den döda tron. Den tron är ytterst levande i världen, vår Fiende har ingenting emot att den förkunnas i kyrkorna. När biskopar och präster försöker göra sin positiva och uppbyggande tro hörd i världen, trivs världens prins för nu frågas inte det inte efter den smärtosamme Frälsaren.

Det är inte så att död tro är en slarvig tro, eller en mindre allvarlig tro. Nej, det är ett annat tillstånd än den saliggörande trons tillstånd. Det är det naturliga tillståndet, världens tillstånd. Varför kan inte alla de som framlever sina dagar i detta tillstånd också få ha sin religion, sin kristendom? Därför att det är ett bedrägeri. Därför att vi går mot förstörelse på det sättet.

Att byta tillstånd betyder att vi väcks. Jag märker detta på att jag väcks till sorg. Varför nu sorg igen? När jag väcks inser jag att jag bedragit mig själv. Jag har använt Jesus och Bibeln som innehåll i ett världsligt skeende som syftat till min egen lycka på jorden. Jag har skapat en fin Gud som ska ge mig makt eller njutning under jordelivet. Det hela har maskerats som kultur och andligt intresse. Men jag har haft en jordisk verksamhet för mig och sysslat med fåfänga.

Logiken i detta naturliga tillstånd visar sig i avskyn för all ”tung” religion, för ”religiösa grubblerier” och för ”fundamentalism” i alla dess arter. När jag är fast i världen vill jag inte uppleva otrevliga ting och all tung religion är otrevlig.

Att lämna det naturliga tillståndet för saliggörande tro är inte lätt. I det nyväckta tillståndet grips jag istället av så stor otro att jag inte vill tro att Frälsaren lever. Många väckta människor, säger Laestadius, har så bedrövligt tvivel att de nästan inte alls tro att någon Gud eller Frälsare finns. Nog trodde den väckta ibland på Gud, när det gick bra i världen. Hon prisade Gud för den vackra jorden och sin egen hälsa och framgång. Hon var framgångsteolog och prisade Jesus tillsammans med andra fåfänga troende.

I det väckta tillståndet kommer istället sorgen när jag ser mina synder och mitt liv börjar svida i samvetet. Jag tror inte gärna att en Frälsare finns i detta tillstånd. Om det finns en Frälsare så gäller det inte mig själv. Många väckta är så otroende att de inte kan föreställa sig Frälsaren hjälpa just dem själva – det förefaller omöjligt att tänka sig.

Att vara väckt är alltså inte att vara benådad. Den döda tron bekymrar sig varken om det ena eller det andra. Ingen särskild väckelse behövs och mår man bra så är väl man benådad nog, tänker man. Men vi har tre olika tillstånd här, enligt Laestadius: naturlig, väckt och benådad. Att går från naturlig och världslig till väckt innebär sorg och otro, man ser sitt elände och man har ingen Frälsare ur det.

Den döda trons försvarare kommer givetvis och tröstar: inte ska du lägga din synd så tungt på dig själv, ge den till Gud så bär han den! Men den väckte vet att synden är för stor för att kunna vänta sig räddning. Därmed är tron levande mitt i otron. Egenrättfärdigheten är fortfarande så stor i den väckte att han försöker med dygd och bättring. Han intensifierar sitt böneliv eller späker sig under fastan. Det vore bättre att först bli ängel och sen komma till Frälsaren. Den egenrättfärdige blygs att komma till Jesus sådan han eller hon är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: