Kautokeinoupproret

En sameflicka ger mig filmen Kautokeinoupproret och redan efter kort stund av filmen står det så klart: det handlar inte bara om en lokal historia. Det handlar om civilisation. Ett naturligt levnadssätt korrumperas av civilisation och det religiösa språket om djävulen fungerar alldeles utmärkt. Så ser djävulen ut när han kommer i i form av svensk eller norsk civilisation.

Och så ser det djävulska ut närhelst en aggressiv och ägande civilisation utbreder sig på jorden. Under flera miljoner år har människor levt ett enkelt och rikt nomadiserande liv. Under relativt kort tid har en form av dominant agrar civlisation tvingat fram ett tänkesätt som vare sig samer eller frihetsälskande människor inte trivs med. Vi vantrivs i en kultur som skapas av detta tänkesätt.

I filmen Kautokeino-upproret står spriten i centrum. Men förutom spriten – som fortfarande självklart är i centrum i denna typ av kultur – handlar det om konsumtionen, ägandet, producerandet, kontrollerandet av ekonomin, finansiella konstruktioner som gör rika rikare och fattiga fattigare. Det är ett paket. Laestadius talar om paketet, inte bara om spriten. Lars Levi Laestadius är inte aposteln som torrlade Norrbotten, han är en profet som talar om civilisationer som fungerar djävulskt.

Kristendomen enligt Laestadius fungerar som ett uppror, inte bara mot krögare utan mot ett tänkesätt hur vi ska leva och förstå vår värld. Likaså kan vi säga att det var på Jesu tid. Laestadius är på dett sättet den främsta svenska rösten för ett liv i levande ande – och då får det kristna evangeliet äntligen grepp i jorden. Kristendomen blir i hans händer som en flygande örn över fjällen och de skogiga dalarna.

Så dock inte den gängse kyrkokristendomen. Biskoparna och prästerna var inte ”överdrivna”. De levde i sämja med brukspatroner och krögare. I filmen får vi veta att prästen i Kautokeino bor hos krögaren när han är på besök. Samhället är en konstruktion av makt, sådan att de kyrkliga är toleranta mot epikureiska nöjen och inte tänker pressa religionen på folket. Petrus Laestadius skriver i sin dagbok:

”Också får man i Lappmarken ofta predika för mindre talrik församling än denna var ty minst 100 personer voro i bönehuset församlade Om folkets religiositet och hemseder kunde jag just icke göra mig det bästa begrepp när jag såg synagogans föreståndare värden i huset der bön hölls genast efter slutad gudstjenst sätta fram på bordet 2 å 3 kannbouteiller fulla med brännvin På mig gjorde denna frappanta omvexling ett vidrigt intryck och jag kom ihog Jesu ord Mitt hus är ett bönehus men J hafven gjort det till en röfvarekula Men att få delade mina känslor det kunde jag sluta deraf att alla med fröjd annammade detta lefvande vattnet Hela församlingen blef undfägnad och några jemnte mig qvarbjudna till middag Alla voro väl beskänkta inan man åtskiljdes Men att under detta tillstånd intet tal i religiösa ämnen uppstod det vet jag ej om jag skall räkna för ett godt eller elakt tecken Säkert är att dessa Epikureer läto sina gudar vara i fred uti deras dimmiga aflägsenhet från menniskors boningar.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: