Sann ånger och nöd

Predikan för 15 Söndagen efter Trefaldighet är nyttig för alla som vill vara glättiga i tron. De är många liberala kristna som gärna hoppar över ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig?” eller förklarar undan lite nätt.

Laestadius tar istället fram det. Han utgår från psalmen 34:18

”När de rättfärdiga ropar, då hör Herren och hjälper dem ut ur all deras nöd”.

Herren hjälper de rättfärdiga ur den andliga nöden när de ropar till Honom. Hjälper Han då inte alla som ropar? Laestadius kvalificerar. De ogudaktiga känner inte den andliga nöden eftersom de befinner sig i syndadvalan. I denna dvala kan de gå till kyrkan och vara fin kristen, eller om de är sekulära kan de bekymra sig om allt möjligt i samhället men slipper all nöd och förtvivlan.

Denna predikan är en diskurs över andlig dvala. Därför passar den så bra i vår tid. Den som sover i andlig död känner inte den förtvivlan som David klagar över. De känner inte djävulens frestelser och anfäktelser. Själafienden anfäktar inte sina trogna med obehagliga tankar, ord och gärningar. Varför onödigtvis skrämma bort sina bästa vänner? frågar Laestadius.

Den som har sann ånger måste ibland, ja kanske ofta, ropa till Herren och klaga: Min Gud varför överger du mig åt denna synd? När David var i samvetskval måste han klaga: ”Ur djupet ropar jag till dig, Herre” liksom en syndaångrande Oscar Wilde gjorde när han skrev sin ”De profundis” efter att ha levt liberalt och lättsamt många år och piffat upp tillvaron med stjärtpojkars glädje. Den heliga Birgitta försökte uppamma samma förtvivlan och ånger hos kung Magnus, när hon var rådgivare åt kungaparet.

Hur ropar nu den sekulära humanisten när han kommer i någon nöd? Han ropar vanligen efter djävulen, säger Laestadius. Han ber sin gud med svordomar, tysta eller utropade så att alla hör. Eller den finare hedningen säger: Vilket oflyt ! Vilken flopp ! Hur mycket suger det här då? Men det är samma utrop. Aldrig har sekularisten och ateisten haft någon andlig rikedom så att hon eller han kunde frukta för andlig fattigdom och död. Dessutom faller den otrogne aldrig i riktig äkta förtvivlan utan skyller alltid på någon omständighet. Bästen vännen djävulen ombesörjer nog att den ogudaktige inte ska börja grubbla och tvivla på sin salighet, säger Laestadius i denna predikans första betraktelse.

Efter en ingående skildring av Marta och Maria avslutar han den första betraktelsen med följande välkända ord: ”Men den sorglösa hopen kan aldrig komma i någon själanöd, och därför behöver den aldrig ropa efter hjälp, ty denna världens gud hjälper dem nog utan rop i deras byxångest och brännvinstörst.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: